Från total avkoppling till vildaste panik

Efter en minst sagt pressad vår, med tokmånga kurser och en massa privat strul, avslutade jag i fredags den sista kursen för terminen med att tenta av juridiken. Kände mig otroligt lättad när jag åkte från högskolan, och känslan att inte behöva öppna en bok och försöka tränga in saker i en redan full skalle på två månader är obeskrivlig! Jag har sökt sommarkurser men inte blivit antagen så det var sommarjobb eller ingenting som stod på listan. Hur som helst tog jag helgen till att andas ut och verkligen lata mig. Barnen var hos sin pappa vilket innebar inga måsten, inga borden och ingen press. Inte gjorde det saken sämre att jag fick tillbringa tiden tillsammans med Petter som jag inte träffat på fyra (!) veckor. 

Av någon outgrundlig anledning (kände nog bara för att umgås) hamnade vi på Olberget hos min pappa både fredag och lördag och där blev vi himladens bortskämda med mat båda dagarna, tack! Jag placerade mig i en hängmatta och där låg jag. Underbart skönt och avslappnande, och precis vad en fröken Fors behövde.

Ja, Petter fann en han också, mellan de blommande äppelträden :)

    Hunden Tara har en alldeles speciell plats i mitt hjärta,
men en ännu större plats har den som står bredvid. 

Trots alla skriverier som redan varit måste jag också få tillägga att jag tycker det är fantastiskt vad Söderhamn har blomstrat de senaste dagarna. En stor eloge till alla som engagerar sig för att sätta vår lilla stad på kartan. De, som inte bara har förstått att allt går att förändra till det bättre, utan som faktiskt också sliter och arbetar för det :). En dag för alla barn, Pride och allt annat som skett och som är på G. Söderhamn är levande, glödande, och jag hoppas att ingen har missat det. Samarbete och sammanhållning. En för alla och alla för en. Tillsammans skapar vi, tillsammans förändrar vi, tillsammans ÄR vi. En klyscha i vanliga fall kanske, men verkligen inte under helgen som var. Att arbeta för att motverka utanförskap. Att verka för att alla har rätt till kärlek. Knappa 2000 personer i paraden, jösses vilken seger!

Talar för sig

Så kom söndag kväll. Fattar inte varför helgerna bara flyger iväg. Dumt! Jag gick ut för att kolla mailen det sista jag gjorde och fick se att jag hade fått meddelande från Högskolan. Antagen till sommarkurs, börjar den 10/6. Okej! Bara att ställa om hjärnan och programmera den för att plugga vidare. Skulle logga in på vår plattform för att se schema, men den låg nere. Vaknade i morse, gjorde allt som jag brukar i vanlig ordning. Tid hos sjukgymnast kl. 10.00 och sedan skulle jag iväg och prata lite jobb. Slog i gång datorn vid 08.30 och loggade in på plattformen. Möttes då av ungefär följande ord: Välkommen till vittnespsykologikursen. Obligatorisk introduktionsträff på Högskolan i Gävle sker 2013-06-10 kl. 10.15-17.00. Ni kommer att få utföra ett experiment där ni får tillgång till datainsamling som behövs för er första examinationsuppgift.

Okej! Ska bara ställa in, ställa om och försöka hinna ner då :/ Petter skulle åka hem, men hade heller inte direkt förberett sig på att jag skulle skrika att jag måste till Gävle. Panik i fabrik. Gjorde allt och ingenting samtidigt och bestämde att jag skulle åka med P ner till högskolan och sedan ta tåget tillbaka. Som att det inte var tillräckligt stressande att vi inte kommit iväg när klockan var 09.20, lyste varningslampan och det alarmerades för kylarvätskan. Ja men varför inte liksom?! Petter in som ett streck, fyllde på, snabbkollade att det inte läckte (det gjorde det inte) och vi kunde åka. Om det sker någon gång så skedde det naturligtvis nu: traktor på E4:an! Och naturligtvis också en massa andra sniglar som inte hade vett att ta skogsstigen som är utformad för att köra 20km/h på ;-). Men...Kl.10:15 klev jag in i föreläsningssalen. I made it, pust!

Jag hade lovat ungarna att jag skulle fixa skor och examenskläder idag. Smet lite tidigare från högskolan för att fixa detta. När jag står på nedre plan i gallerian och har tagit de kläder jag skulle till grabbarna tittar jag av en slump på klockan och inser att det är 12 minuter kvar till tåget går. Kastar ifrån mig kläderna och beger mig mot stationen. När jag kommer fram inser jag att jag har gått jäkligt snabbt och att jag har flera minuter på mig till kvart över då jag vet att tåget går. Tittar på tavlan för att se viket spår jag ska gå till när jag inser att jag inte alls visste att tåget gick 17:15 eftersom det står: Avgång mot Sundsvall 17:10 spår 4. EN minut, una minuta jag komma jag komma... OMG! Run Fors, RUN! Och det gjorde hon, som aldrig förr!!! Längs hela perrongen, ned för trappan, under spåret, upp i andra trappan på andra sidan, flög in i tågvagnen. Dörrarna stängdes och tåget for iväg - jag var ombord. Pust!

Väl hemma började jag gå hemåt från stationen men kände att höften inte riktigt mådde så bra. Lugnade ner takten som jag då insåg fortfarande styrdes av panik. Stannade en stund nere vid ån och möttes då av den här lilla gåsfamiljen.

Hoppas nu att det är Gäss och ingenting annat?

Och någon mening var det med att jag stannade för dessa små varelser hade nog villat bort sig ganska ordentligt. De gick ut i vägen och visste inte alls var de skulle ta vägen. Det kom en massa bilar, och jag var tvungen att kliva ut i vägen i min lysande knallrosa tröja och stoppa en karl från att köra över de små. Kan tillägga att han blev glad och tackade mig för det. 

Fel håll, fel väg, fel, fel fel! Hur gås det här egentligen? :P

Men här tog det stopp för mig och höften.Trots att det bara är knappa kilometern härifrån hem blev jag tvungen att ringa efter skjuts den sista biten. Glad är jag i alla fall över att jag nu vet hur jag ska finansiera sommaren. Jag är glad att gässen överlevde (så länge jag tittade iaf) och jag är glad över att jag latmaskade mig igenom en helg helg. Nu gäller det att snabbt få tag i all studielitteratur och sätta igång med pluggandet igen! Men det är ju faktiskt bara 2,5 år kvar nu ;-)

Önskar en trevlig tisdag och hoppas att solen också gör oss sällskap. Klart slut, god natt och som alltid:

♥♥♥ KRAM ♥♥♥