Ibland hamnar jag i en känsla av att verkligen inte förstå mig på människor. Oftast är det inte barn eller ungdomar jag inte förstår mig på, det är vuxna. De allra flesta gånger jag hamnar i funderingar över andra människors (i mina ögon märkliga) beteenden försöker jag alltid leta efter tänkbara orsaker till detta. På något sätt vill jag inte att människan ska vara enkelspårig, lat eller egoistisk. Jag vill att människan ska vara öppen, klarsynt och omtänksam. Jag vill att människan ska tänka "hur hade jag velat ha det", och agera efter det. Jag vill att människan ska tänka ett steg längre än näsan räcker och jag vill att människan ibland ska lägga sina egna behov och bekvämligheter åt sidan för att hjälpa andra. Många gånger kommer jag fram till att det finns rimliga förklaringar till att människor beter sig som de gör, och även om det alla gånger inte ursäktar ett beteende så är det ändå en förklaring som gör att jag accepterar våra olikheter.
Men ibland. Ibland kommer jag trots timmar av tankar och analyseringar inte fram till en enda rimlig, eller ens godtagbar, förklaring till hur människor är funtade.
I gårkväll var min yngste son, 13 år gammal, på skoldisco. I jämförelse med tidigare discon slutade detta ganska tidigt, kl. 22.00. Vi hade tidigare under kvällen kommit överens om att jag skulle hämta honom när discot var slut, och om han mot förmodan ville hem tidigare skulle han höra av sig. Vi bor knappa kilometern från skolan och trots det knappa avståndet vill jag absolut inte ha honom ute själv den tiden en fredagskväll. Ibland går jag och möter honom men igår tog jag bilen.
När jag är på väg ringer telefonen och det var sonen. Han frågade om jag skulle kunna skjutsa hem en klasskompis som bor på andra sidan stan sett ifrån vår bostad. Jag behövde inte ens tänka efter innan jag svarade "det är klart att jag gör det".
Grabbarna hoppade in i bilen och jag skjutsade hem klasskompisen till hans bostad och vände sedan för att åka hem. På vägen berättar min son att kompisen frågat flera andra som hämtat sina barn om han skulle kunna få skjuts hem för att slippa gå genom stan ensam, men fått flera nej.
"Jag kunde inte låta bli att fråga dig mamma. Jag tyckte inte att han skulle behöva gå hem genom stan själv. Tänk om nåt händer", sa Filip.
Ja, precis. Exakt så! Tänk om något hänt. Något som kan undvikas genom att ödsla 5 dl bensin och 5 minuter extra av sin dyrbara tid.
För mig är det inte, har aldrig någonsin varit, och kommer definitiv aldrig att bli ett problem att ge andra barn skjuts när jag ändå skjutsar mina egna barn. För mig är det en självklarhet som gör att jag kan somna gott och slippa fundera om den där grabben eller tjejen verkligen kom hem. Och säga vad man säga vill om min grabb. Han kan vara busig, han kan bråka och han kan vara uppkäftig, men när det gäller har han verkligen hjärtat på rätt ställe och han bryr sig om andra människor och tänker ofta ett steg längre. Längre än många vuxna tydligen.
Under natten som var kunde jag ändå inte somna gott. Jag var så förbannad och upprörd över hur man som vuxen kan säga nej, ta sitt eget barn, hoppa in i bilen, köra hem och somna gott med vetskap om att man lämnat en 13-årig grabb kvar på skolgården för att gå genom hela stan ensam en fredagskväll.
Precis som alltid försökte jag leta rimliga orsaker och anledningar till att vuxna människor, föräldrar, kan göra på detta sätt. Men helt ärligt fann jag inte en enda sådan. Inte en! Är det verkligen så att det bara är mitt barn och min familj som räknas? Egna barn och andras ungar? Att jag tycker att andra får ta ansvaret över sina barn för jag har bara ansvar över mig och mitt?
Men om andra föräldrar inte kan eller ens har möjlighet att ta det ansvaret vems ansvar är det då? I min värld spelar det inte någon roll vems ansvar det borde vara. Som vuxen har jag ett ansvar att göra det jag kan. Som vuxen borde jag kunna åka en liten omväg, för att jag kan tänka mig hur skönt det skulle vara för mig om någon såg till att mitt barn kom hem tryggt om jag inte kunde. I min värld borde åtminstone en av det tiotal föräldrar som denna kille frågade om skjuts haft både råd och tid att leverera hem ett barn i trygghet.
Jag tror jag inte att någon av de föräldrar som nekade skjuts hade mått särskilt bra om de under lördagsmorgonen fått nyheten om att en 13-årig kille aldrig kom hem efter skoldiscot. För mig handlar det egentligen inte om att jag tror att denna kille hade blivit nedslagen, mördad, kidnappad eller nedfallen i ån på vägen hem. Det handlar om att en 13-årig kille tog sig mod att fråga efter skjuts eftersom han, när det väl var dags att gå hem, inte kände sig trygg med det.
Hur är det ens möjligt att klara av att neka skjuts? Hur kan det på något sätt kännas besvärligt? Det handlade inte om en resa på flera mil. Det handlade inte om att lägga ut en massa bensinpengar som kanske inte finns. Det handlade om max en tia och fem minuters extra körtid. Den pengen och den tiden vågar jag påstå att ALLA vuxna som hämtade sina barn på discot faktiskt hade.
Skämmas är vad man borde och jag kan bara hoppas att detta var en tillfällig omdömeslöshet. Jag hoppas också att barnen till de föräldrar som nekade hjälp inte tar efter denna tillfälliga omdömeslöshet utan lär sig att tänka på andra och att det ger mer än det tar att ibland släppa taget om sitt ego och tänka på andra.
Men ibland. Ibland kommer jag trots timmar av tankar och analyseringar inte fram till en enda rimlig, eller ens godtagbar, förklaring till hur människor är funtade.
I gårkväll var min yngste son, 13 år gammal, på skoldisco. I jämförelse med tidigare discon slutade detta ganska tidigt, kl. 22.00. Vi hade tidigare under kvällen kommit överens om att jag skulle hämta honom när discot var slut, och om han mot förmodan ville hem tidigare skulle han höra av sig. Vi bor knappa kilometern från skolan och trots det knappa avståndet vill jag absolut inte ha honom ute själv den tiden en fredagskväll. Ibland går jag och möter honom men igår tog jag bilen.
När jag är på väg ringer telefonen och det var sonen. Han frågade om jag skulle kunna skjutsa hem en klasskompis som bor på andra sidan stan sett ifrån vår bostad. Jag behövde inte ens tänka efter innan jag svarade "det är klart att jag gör det".
Grabbarna hoppade in i bilen och jag skjutsade hem klasskompisen till hans bostad och vände sedan för att åka hem. På vägen berättar min son att kompisen frågat flera andra som hämtat sina barn om han skulle kunna få skjuts hem för att slippa gå genom stan ensam, men fått flera nej.
"Jag kunde inte låta bli att fråga dig mamma. Jag tyckte inte att han skulle behöva gå hem genom stan själv. Tänk om nåt händer", sa Filip.
Ja, precis. Exakt så! Tänk om något hänt. Något som kan undvikas genom att ödsla 5 dl bensin och 5 minuter extra av sin dyrbara tid.
För mig är det inte, har aldrig någonsin varit, och kommer definitiv aldrig att bli ett problem att ge andra barn skjuts när jag ändå skjutsar mina egna barn. För mig är det en självklarhet som gör att jag kan somna gott och slippa fundera om den där grabben eller tjejen verkligen kom hem. Och säga vad man säga vill om min grabb. Han kan vara busig, han kan bråka och han kan vara uppkäftig, men när det gäller har han verkligen hjärtat på rätt ställe och han bryr sig om andra människor och tänker ofta ett steg längre. Längre än många vuxna tydligen.
Under natten som var kunde jag ändå inte somna gott. Jag var så förbannad och upprörd över hur man som vuxen kan säga nej, ta sitt eget barn, hoppa in i bilen, köra hem och somna gott med vetskap om att man lämnat en 13-årig grabb kvar på skolgården för att gå genom hela stan ensam en fredagskväll.
Precis som alltid försökte jag leta rimliga orsaker och anledningar till att vuxna människor, föräldrar, kan göra på detta sätt. Men helt ärligt fann jag inte en enda sådan. Inte en! Är det verkligen så att det bara är mitt barn och min familj som räknas? Egna barn och andras ungar? Att jag tycker att andra får ta ansvaret över sina barn för jag har bara ansvar över mig och mitt?
Men om andra föräldrar inte kan eller ens har möjlighet att ta det ansvaret vems ansvar är det då? I min värld spelar det inte någon roll vems ansvar det borde vara. Som vuxen har jag ett ansvar att göra det jag kan. Som vuxen borde jag kunna åka en liten omväg, för att jag kan tänka mig hur skönt det skulle vara för mig om någon såg till att mitt barn kom hem tryggt om jag inte kunde. I min värld borde åtminstone en av det tiotal föräldrar som denna kille frågade om skjuts haft både råd och tid att leverera hem ett barn i trygghet.
Jag tror jag inte att någon av de föräldrar som nekade skjuts hade mått särskilt bra om de under lördagsmorgonen fått nyheten om att en 13-årig kille aldrig kom hem efter skoldiscot. För mig handlar det egentligen inte om att jag tror att denna kille hade blivit nedslagen, mördad, kidnappad eller nedfallen i ån på vägen hem. Det handlar om att en 13-årig kille tog sig mod att fråga efter skjuts eftersom han, när det väl var dags att gå hem, inte kände sig trygg med det.
Hur är det ens möjligt att klara av att neka skjuts? Hur kan det på något sätt kännas besvärligt? Det handlade inte om en resa på flera mil. Det handlade inte om att lägga ut en massa bensinpengar som kanske inte finns. Det handlade om max en tia och fem minuters extra körtid. Den pengen och den tiden vågar jag påstå att ALLA vuxna som hämtade sina barn på discot faktiskt hade.
Skämmas är vad man borde och jag kan bara hoppas att detta var en tillfällig omdömeslöshet. Jag hoppas också att barnen till de föräldrar som nekade hjälp inte tar efter denna tillfälliga omdömeslöshet utan lär sig att tänka på andra och att det ger mer än det tar att ibland släppa taget om sitt ego och tänka på andra.
 |
