Älska mig som mest...

God mitt i natten

Tidningsrubrikerna och filmklippen som visar hur en vakt håller nere en 9-årig kille på Malmö Centralstation har väl knappast undgått någon. Inte heller tror jag att många missat de debatter som förts i sociala medier under dagen gällande detta. För er som ändå missat vill jag uppmana er att efter ni läst mitt inlägg själva leta reda på de olika filmklipp som finns på nätet och bilda er egen uppfattning.

Vad det handlar om är alltså två barn, en 9-åring och en 12-åring som rymt från ett HVB-hem (Hem för vård eller boende) i Skåne. Dessa pojkar har sedan tidigare kända psykosociala problem och är ensamkommande flyktingbarn utan några anhöriga, utan något socialt nätverk. Varför eller hur de rymt framkommer inte. Det vi som mediapublik fått veta är att dessa pojkar åkt tåg utan att lösa någon biljett och därför blivit stoppade av ordningsvakterna på stationen. Enligt vittnen ska dessa pojkar ha betett sig väldigt illa. De har slagit, sparkat och spottat på människor och de gjorde även lika mot de vakter som omhänder tog dem.

Jag har tittat på flera filmer (finns olika) där jag ser hur vakterna brottar ner den yngste av killarna (9-år gammal), den ene vakten sitter på pojkens rygg och trycker ner hans ansikte mot golvet, tar upp honom en liten bit och trycker ner honom hårt igen. När pojken skriker (av smärta, rädsla eller för uppmärksamhet?) trycker vakten ännu hårdare och håller även handen över pojkens hals, sedan över munnen och näsan. Så här pågår det en bra stund tills polisen kommer. Då lyfts pojken upp och när han leds iväg sparkar han och skriker han åt vakterna helt hysterisk.

Nu till den stora frågan. Är detta ett icke-acceptabelt beteende?
Mitt svar: självklart ja! Det är inte ett okej beteende, det är ett helt galet felaktigt utagerande beteende som denne pojk/dessa pojkar verkligen behöver få hjälp med. Att bete sig så kan inte, aldrig någonsin, vara rätt, bra, fint eller okej.

Men och jag menar verkligen MEN... Nu kommer vi till vad som gör att jag valt att blogga om detta.

Hur i hela fridens dagar kan vaktens beteende rättfärdigas? Hur kan det någonsin vara okej att göra så mot någon som är 9 år gammal? Och en ännu större fråga: Hur kan vuxna människor sitta på sociala medier och uttrycka sig om att "pojken får ta konsekvenserna av sitt beteende", "han får skylla sig själv", "beter man sig som ett svin ska man ha stryk"... osv. osv.

Här är min åsikt vilken jag kommer att stå fast vid så länge jag lever:
 

Oavsett vad dessa barn har gjort krävs det inte ett snille för att förstå att dessa barn inte har vuxit upp under optimala trygga förhållanden med stabila trygga vuxna som lärt dem hur de ska hantera livet i olika situationer. Inte behöver man heller vara särskilt intelligent för att förstå att dessa barn mår väldigt dåligt. Att pojkarna har psykosocial problematik var redan innan rymningen fastställt. Varför har de psykosocial problematik? För att de mår bra? Knappast. De allra flesta rapporter och utvärderingar som gjorts gällande ensamkommande flyktingbarn skvallrar om att dessa barn har psykosociala besvär och inte sällan lider de av posttraumatiskt stressyndrom. Den som påstår något annat behöver verkligen läsa på.

Ingen vet vad dessa barn har varit med om innan de kom, eller under sin resa, till Sverige. Vad vi nästan kan vara säkra på är åtminstone detta: dessa pojkar har gått igenom saker som många av oss aldrig någonsin kommer att förstå. Kanske har allt dessa pojkar bevittnat hittills i livet handlat om våld, övergrepp? Kanske har det inte det. Vi vet ingenting. Det vi vet är att vi har två småpojkar (ja, jag anser att man är hyfsat liten när man är 9 år gammal) som kommit på flykt ensamma till Sverige och som uppenbart inte sett eller lärt sig annat än att slå sig ur knepiga situationer. De har lärt sig att våld är vägen att gå i livet.

"Men det är klart att de måste veta att det är fel att göra så, de är ju tillräckligt gamla för att förstå!"
Ja, kanske vet de att det är fel. Jättefel. Men även om du vet att något är fel behöver du rätt verktyg för att kunna göra rätt och det måste du lära om. Att lära om tar tid och det handlar om så mycket mer än att "bara göra". Det handlar om tillit. Det handlar om att du måste hitta något som är värt att kämpa för. Det handlar om att du måste få testa hur mycket någon står pall innan de sviker dig. Alla som inte står pall, alla som går kommer naturligtvis bara att bekräfta det du redan visste: att ingen orkar med dig, att det inte spelar någon roll vad du gör. Att du är skit och hela världen också.

Jag var 9 år när jag skildes från min mamma och även om jag aldrig flytt från mitt hemland så vet vad separationer kan ställa till med i ett barns huvud. Jag vet hur man kan hata hela vuxenvärlden och bara vilja skrika och slå sönder allt och alla så att någon kanske hör, någon kanske förstår. Jag gick hela barndomen och hela tonårstiden utan att veta vad kärlek är. Jag behandlade inte mig själv särskilt väl och inte var jag speciellt snäll mot andra heller. Jag mådde lite halvbra när andra misslyckades. På grund av mitt eget beteende mötte jag ofta människor som bekräftade det jag redan visste: att lycka inte finns. På något underligt sätt har vi ju förmåga att göra så: dra till oss det vi egentligen behöver allra minst. För mig fanns inget annat än att hata både mig själv och världen jag levde i. Hela livet var en enda ond cirkel där jag trodde att kärlek var samma sak som jag idag vet att hat är.

Säg mig, hur ska ett barn kunna lära sig rätt om den aldrig visas vad rätt är? Hur ska ett hatande barn kunna lära sig annat än hat om det hela tiden bemöts med detsamma? Det är klart som sjutton att ett barn som sparkar, spottas, skriker och slåss är fruktansvärt provocerande men det är också här vi vuxna har möjlighet att verkligen bryta mönster och visa vägen.

 

Ett barn som sitter tyst och inte får någon uppmärksamhet lär sig hur det ska bete sig för att få den. Ett barn som lärt sig att slå sig ur obekväma situationer, att slå sig fram i livet behöver bli visat om och om igen att det inte leder någonstans. Det behöver bli visat att det finns andra och bättre sätt att hantera livet på. Det är inte jäkligt lätt att krama och hålla om ett galet barn som du tror ska ha ihjäl dig, men det går. Tro mig, jag har gjort det. Det kräver bara ännu mer styrka från en vuxen. Det kräver att den vuxne sätter sig själv och sitt ego åt sidan, ser förbi kränkningen av att bli spottad på eller slår dövörat till för de minst sagt provokativa ord som kommer haglande. Det kräver vuxna som är så pass trygga i sig själva att de kan se förbi detta beteende och förstå att det finns en förklaring. Märk att jag skriver förklaring och inte ursäkt. Här är det vuxnas roll att visa allt annat beteende än det som den utagerande unge visar. Om barnet slåss måste den vuxna visa motsatt beteende och vet ni varför? Annars befästs beteendet ännu mer. En individ som har lärt sig att våld är vad vi använder i konflikter kommer garanterat att ännu mer stå fast vid denna övertygelse om också omgivningen slår fast att det är så vi gör. Vuxna, och särskilt professionella, har en uppgift i att veta detta och göra precis allt för att agera annorlunda.

De som påstår att det inte skadar att få lite stryk när man beter sig på detta sätt behöver verkligen sätta sig in i den forskning (vilken är enorm) på området. Det finns ingen, och jag menar ingen, forskning som pekar på att våld är gynnsamt mot ett våldsamt beteende. Det finns inga uppgifter om att utagerande barn blivit lugna av att ta emot stryk eller av att få höra hur dåliga de är. Däremot finns massor av forskning som pekar på hur viktigt det är med trygga vuxna. Hur väsentligt det är för dessa barn att vuxna inte är med och befäster deras beteende.

Hur många historier har ni inte hört där före detta utagerande ungdomar berättar om en person som verkligen sett, bekräftat och väglett dem till ett bättre liv? Hur många gånger har ni inte hört att denna person var hård, men rättvis. Visade respekt, kärlek men ändå inte var mesig. Hur många gånger har ni hört före detta utagerande ungdomar säga "jag tog mig ur detta och blev en bra människa för att jag fick stryk tills jag fattade att det inte gick att hålla på så."? Jag gissar på att ni knappast hört om det sistnämnda exemplet.

Sedan när började vi tycka att 9-åringar får skylla sig själva? Sedan när började vi rättfärdiga övervåld? Ja, med hänsyn till barnets ålder och agerande så var det verkligen övervåld, oavsett personligt tycke. Till och med så att vaktbolaget valt att ta vakten ur tjänst för att man själva ansett att det var på det viset. Det behövs inte ens diskuteras...

Idag är jag en rätt trygg individ som vet vad kärlek är. Jag vet också skillnad mellan kärlek och hat. Och jag vågar säga att jag VET att dessa killar inte är fyllda med kärlek till sig själva och till livet.
För mig har det varit en lärprocess där jag verkligen fått LÄRA mig hur jag ska förhålla mig i olika situationer. Jag har fått lära mig att göra annat än att skrika mig ur konflikter. Jag har fått lära mig att älska mig själv och att älska livet. Jag har lärt mig hur det är möjligt att faktiskt känna glädje av att se andra lyckas. Det jag också kan säga är att det inte är de människor jag mött som har slagit mig, eller talat om för mig hur dålig eller ful jag är som hjälpt mig i denna lärprocess. Men jag har heller inte lärt mig det på egen hand. Det är de människor som såg det goda i mig, som kunde se bakom fasaden av hat jag byggt upp på grund av svek. Det är de människor som upprepat talade om för mig att jag är god, att jag har mycket att ge, att jag kan bli precis vad jag vill... De som stod kvar trots mina prövningar. De som vägrade ge upp hoppet om mig. De som såg förklaringarna utan att ursäkta mitt beteende. Det var de människor som gick före mig och visade mig vägen, visade hur man faktiskt gör som gjorde att jag till sist kunde släppa min hatfasad och bli en hel människa med förmåga att både visa och känna kärlek.

Det finns ett ordspråk som egentligen sammanfattar precis allt jag nu har skrivit. Detta ordspråk har  funnits med mig hela livet, men det var inte förrän jag blev vuxen som jag förstod och verkligen kunde ta till mig dessa ord. Detta får också avsluta kvällens inlägg:

"Älska mig som mest
 när jag förtjänar det minst
 För då behöver jag det bäst".