En del av

Jag satt häromdagen och slötittade på tv. Det är inte särskilt ofta det sker men jag är ganska glad att det skedde just då. Det handlade bland annat om bekräftelsebehov hos människan. Egentligen var det som sades under programmet ingen nyhet, och för mig också självklar, men jag blev ändå glad över att höra det sägas.

En av de saker som uttalades var vikten av att känna sig bekräftad. Alla människor behöver känna sig bekräftade. "Jag har inget bekräftelsebehov", tänker du kanske nu. Då säger jag det igen:

ALLA människor behöver bli bekräftade.

- För att självkänslan ska utvecklas och för att må bra. Alla.

"Men inte jag", tänker du igen.

Till dig säger jag då grattis! Grattis till dig, och grattis till dina föräldrar samt nära och kära som under din barndom och uppväxt gav dig tillräckligt mycket bekräftelse av rätt sort, för att du skulle bli en heltrygg individ som inte känner någon som helst behov av bekräftelse.

Den rätta sortens bekräftelse handlar inte om den bekräftelse vi ger när vi säger att någon är fin, söt, snygg eller duktig. Den rätta sortens bekräftelse handlar om genuin kärlek som sägs via ord och som stöds via handling. Ord spelar liksom ingen roll när det kommer till bekräftelse. Det är först när vi genom handling visar att vi med hela oss menar det vi säger, som något får betydelse.

Får vi inte tillräckligt av rätt sorts bekräftelse som barn och ungdom kommer vi i betydligt större utsträckning att känna behov av bekräftelse som vuxna.

Det som också sades i samband med detta är att en av de främsta bekräftelser vi som individer kan få är att få vara del av, och ha en given plats i något,  helst i vår "pakt". Att inte få vara med, att bli nonchalerad, utestängd och icke-delaktig är något av det värsta vi som människor kan utsättas för. Det finns få andra saker som trasar sönder och skadar vår självkänsla mer. Vi behöver helt enkelt bli bekräftade genom att få vara en del av vår pakt, de som för oss själva uppfattas som viktiga personer i vårt liv.

Varför skriver jag då detta? Jo, för att jag vet att det finns massor av människor därute, både barn och vuxna, som inte blir bekräftade på rätt sätt. Det är faktiskt fullt möjligt (det sker dagligen) att säga att du älskar någon på samma gång som du slår. Det är fullt möjligt att säga att någon betyder allt, men på samma gång alltid visa något annat genom handling.

Jag är helt säker på att vi behöver bli bättre på att ta hand om varandra, särskilt de som borde tillhöra vår pakt. Att ta någon förgiven bekräftar inte. Att öppna dörren, att släppa in, att låta människor bli en med gemenskapen är att bekräfta. Det bidrar till att hela människan. Att säga en sak, men göra en annan skadar, trasar och bidrar till att slarva sönder människor.

För mig är det viktigt att vara en del och att bli bekräftad. Jag vill inte bli nonchalerad, utesluten eller aldrig medbjuden. Inte heller vill jag vara den som roar mig på bekostnad av att någon som vill tillhöra min pakt alltid sitter ensam och känner sig utesluten. Jag behöver inte ha daglig bekräftelse, men jag vill veta att jag har en given plats, att jag duger som jag är och att jag är viktig. Sist men inte minst vill jag inte höra detta. Jag vill känna det.

Och vet du? Jag tror att de allra flesta kan skriva under på det.

Kärlek //

 

När det sjuka normaliseras

Hej på er

Till att börja med vill jag tacka, verkligen tacka för den respons jag fick på mitt senaste inlägg. Det ger lite hopp om mänskligheten att se att det är många med mig som anser att vi ska hjälpa varandra när vi kan. Tack!

Idag har jag sett följande inlägg blivit delat av många av mina vänner på Facebook och det gör mig glad. Ta gärna en titt på detta för att se om det är något du kanske redan tagit del av:

Lisa Jesei

Varför blir jag glad då? Jo, för att jag under en väldigt lång tid haft dessa tankar i mitt huvud. Funderat på vad det är som gör att vissa missbruk, beroenden och destruktiva beteenden blivit så accepterat i vårt samhälle så länge det på något sätt kan kopplas samman med träning? Hur kan hetsen kring träning vara så okej medan hets och mani i princip allt annat anses vara ett missbruk och ett beroende som individen ska söka hjälp mot? Att periodvis svälta sig, att inte dricka, inte äta och att utsätta sina organ för maximal påfrestning är okej, bara personen som gör detta kan uppvisa resultat i form av maximalt synliga muskler.

Att träna och att vara hälsosam behöver inte på något sätt höra samman. Inte alls faktiskt. Att vara manisk i sin träning kan vara precis lika illa som vilket annat beroende som helst.

Min familj och mina närmsta vänner skulle aldrig ifrågasätta detta påstående. De som varit med mig sedan jag var ung förstår precis vad det är jag skriver om. Jag har själv varit där. Tränat som en galning, ätit, stoppat fingrarna i halsen, fortsatt träna. Undrat hur många kalorier vatten egentligen innehåller. Ja, ni fattar.

Att äta minimalt lite och träna maximalt mycket leder förvisso till en slank kropp. Att göra detta under en lång period, och särskilt under utveckling, leder tyvärr också till en nedbrytning av kroppen, något som inte fullt ut går att reparera, hur hälsosam du än försöker vara när du blir frisk.

Jag väger mer nu än jag gjorde när jag var i nionde månaden gravid med min äldste son vilket säger något om hur mager jag var. Min syster grät när hon såg mig. Hon brukar säga att jag var ett skelett med mage. Ändå var jag tillräckligt "klok" att inte utsätta mitt barn för någon svält under graviditeten. Tyvärr hamnade jag i samma skit efter att mina barn var födda. Tränade som en dåre och åt knappt, eller åt och kräktes. Och gissa vad jag fick höra? Jo, att jag hade snygg kropp, att man var avundsjuk på att jag kunde hålla mig så smal trots att jag fött två barn. Att jag var "duktig". Duktig?! Hur i hela fridens dagar kunde någon säga att jag var duktig när jag misshandlade mig själv?

Jag kom ur min störning på egen hand vilket inte är så vanligt. Jag hade bara turen att möta rätt människor vid rätt tidpunkt, och tillsammans med min vilja att börja leva på riktigt kunde jag sakta men säkert gå vägen mot att bli frisk. Jag kommer aldrig att glömma när jag hade lagt på mig några kilon. Jag är 170 cm lång och vägde då 50 kg. En närstående trodde hen hade sett mig bakifrån vid bankomaten men visste inte riktigt om det var jag. När vi sedan möttes sa personen "jag tänkte, så där stor rumpa har inte du". Bred rumpa?  Nej, jag hade inte stor rumpa, inte någonstans var den stor, men självklart i jämförelse med det tidigare benranglet.

Jag höll länge nere på min träning. Vågade inte börja springa, av rädsla för att trigga igång det där sjuka jag kommit ifrån. Lite som att en alkoholist prövar att dricka en öl...

När jag till sist fattade beslutet att börja träna igen var det flera i min familj som höll andan. Min syster allra helst. Men det gick bra. Sakta men säkert lärde jag mig att träna på ett sätt som var mig och min kropp gynnsam. Efter ett tag bestämde jag mig för att jag också skulle kunna börja springa igen, som det slutgiltiga provet på om jag verkligen var så frisk som jag kände mig. Och ja, även det gick bra. Så började jag ladda ner alla fantastiska träningsappar som finns tillgängliga i telefonen. Perfekt! Alldeles fantastiskt perfekt, tills jag insåg att jag hade börjat tävla med mig själv. Jag var inte på något sätt sjuk igen, men bara det att aldrig vara nöjd. Att inte känna sig tillfredsställd med tiden, distansen, eller irritationen över att tro att löprundan eller pw:n varit betydligt längre än den faktiskt var. Tur för mig att jag var frisk för jag kunde ganska snabbt konstatera att det hälsosamma började övergå i mani. Jag bestämde mig för att slopa dessa appar. Jag ska träna för att må bra. Det innebär att jag springer så snabbt och så långt som jag känner är behagligt. Eller så sakta och så kort som jag känner är okej den dagen. Hur många kalorier jag förbränner är för mig endast intressant i den bemärkelsen att jag inte vill börja gå ner en massa i vikt. Jag har fortfarande lättare att gå ner i vikt än tvärtom.

Inte heller skriver jag längre varenda gång jag tränat så att andra ska se det. Jag gjorde det, men slutade. Varför? Jo, för att jag tränar för min egen skull, för att jag ska må bra och för att jag vill behålla min hälsa. Jag tränar inte för att få bekräftelse, för att höra att jag är duktig eller bra. Jag skulle vara precis lika bra om jag inte tränade. Sedan kan jag visst förstå att den uppmärksamhet som träning ger kan ge människor en puff framåt. Men på något konstigt underligt sätt har det blivit så att om vi inte talar om för människor vad vi gör, via Facebook eller Instagram så har det inte hänt. Om du inte skriver att du tränat idag då tror kanske ingen att du gör det.

Ställer nu frågan: vad spelar det för roll? För vem tränar du och i vilket syfte?

Jag mår bra av att träna och hålla mig i form men har för längesedan insett mina begränsningar. Jag vet när jag är sund och jag vet när jag börjar bli manisk. De dagar jag känt att jag måste till gymmet, är de dagar jag stannat hemma.

Idag matas inte bara jag, utan tusentals, miljontals unga (och äldre) tjejer och killar, ständigt med olika fitness/tränings- och modemagasin och reklamskyltar med "perfekta kroppar". Eller borde jag kanske säga perfekt opererade, fixerade, filtrerade, retuscherade och många gånger sjukliga kroppar? Paparazzis som är på ständig jakt efter den perfekta kvinnans celluliter, något som får den lite mer "icke-perfekta" kvinnan hemma vid köksbordet att jubla och känna igen sig.

Jag är 33 år gammal och helt ärligt talat har jag nog aldrig hittills i mitt liv mött en enda kvinna, och särskilt inte någon mamma, som är nöjd med sig själv. För hängiga bröst, för små bröst, för slapp mage, för tjocka lår, för smala ben, för stor rumpa, för slapp rumpa, celluliter, bristningar, rynkor... Ja, listan kan göras lång.

Hallå! Vad är det vi gör mot oss själva? Hur ska vi någonsin kunna känna oss tillräckliga om vi jämför oss med det osanna?  Hur ska unga tjejer någonsin kunna känna sig nöjda om mamma stått i spegeln i flera år och sagt att hon är fet och ful, trots att mamma är det finaste den lilla flickan känner till?

Jag har ätit ihop med ganska många tonårstjejer och varenda gång blir jag lika förfärad över den lilla mängd mat de äter. Knappt så att en tvååring skulle bli mätt. Och trots att de knappt väger något förs diskussioner om kalorier, fett och träning. Den som inte är med på detta tåg betraktas ofta vara annorlunda, och sällan på ett positivt sätt.

Lägg till alla serier där killar ska vara stora som hus med pumpade muskler och en tydlig solbränna. Tjejerna ska vara så slimmade som möjligt medan brösten ska vara stora som meloner. Inget ska längre vara ens eget, inte ens det mest intima. Allt ska exponeras och delas med publik, inget ska längre vara ens eget. Den som ger mest av sin perfekta kropp är vinnaren, oavsett hur mycket av den som består av sann hälsa och hur mycket av den som består av destruktivitet eller retuschering.

Jag har personligen valt bort alla magasin som fixerar sig vid kroppar. Jag har valt bort serier som Big Brother, Paradise Hotel och nya Robinson. Detta för att jag tycker att hela konceptet är sjukt. Unga individer som tittar på detta och som får för sig att det är normalt. Tjejer som hetsar sig till slankhet och muskler, och när de väl är där inser de att allt vad bröst heter har försvunnit. Bort, tillsammans med spyor och/eller den ständigt alltför hårda träningen. Ja, för det är vad som ofta sker. Men silikon kanske? För kvinnor ska ju ha stora bröst, oavsett hur smala de än är!? Den som inte kan acceptera sig själv blir således tvungen att betala sig fram mot det eftertraktade idealet. Ja, om möjligheten finns vill säga.

Den som ändå är sig själv, som inte hetsar sig till viktnedgång och muskler, som är större än de kvinnor och män vi ständigt exponeras för får höra att de är modiga. Modiga för att de vågar vara sig själva? Modiga för att de kanske inte alls gillar detta sjuka ideal? Eller modiga just för att det egentligen varken är tillåtet eller vanligt att någon som har lite kroppsfett visar sig utan full påklädnad?

För ett tag sedan var det en ung tjej som berättade för mig att hon brukar använda olika filter när hon tar foton av sig själv. Filter?, frågade jag. Hon berättade att "alla" använder filter för att det gör dig snyggare. Jag undrade naturligtvis på vilket sätt. Jo, dessa filter kan släta ut huden, ta bort fläckar och helt enkelt göra dig snyggare. Jag förklarade att jag inte tyckte om det och hon förstod inte riktigt varför. Jo, för att du ska tycka om dig själv precis som du är, svarade jag. Du är den du är och vacker precis så. Sedan förklarade jag att jag skulle känna mig illa till mods om hon använde ett filter på mig. Åter undrade hon varför. Jo, för att då skulle det betyda att du inte tycker att jag duger som jag är, svarade jag. Och ja, jag har fräknar, kanske någon liten röd fläck någonstans, några fina linjer vid ögonen och säkert en hel del som inte är "perfekt". Men det är helt okej för mig, jag har gärna mina fräknar, fläckar och linjer.

För henne var detta jättesvårt att förstå, men jag menar det. Gör inte om mig, tack. Jag är 33 år och det syns att jag inte är 16 år längre. Jag vill att det ska vara så. Det som gör mig så otroligt ledsen är att en ung tjej känner att hon måste använda dessa filter för att känna sig snygg. Det som gör mig ännu mer ledsen är att det uppmuntras.

Bilder på kroppar, som innan de läggs ut på sociala medier måste retuscheras och filtreras. Ljusare där, mörkare där, smalare där, tjockare där... En finne på hakan, den måste bort! Lite skarpare läppar, tydligare kindben. Dra in magen och puta med rumpan. Dra ner linnet lite extra så att mer bröst syns. Ta bilden lite uppifrån så ser rumpa och ben lite smalare ut, och dessutom ser brösten större ut och syns mer. Nu, nu först går bilden att publicera.

Och som att det inte vore sjukt nog att unga tjejer och kanske även äldre (?) kvinnor gör på detta sätt mot sig själva och därmed även andra så gillas och hyllas dessa bilder. Och för varje "like" och för varje kommentar om hur snygg eller sexig kropp tjejen har, desto mer säker blir hon på att det är så här hon ska vara och se ut. Och vips så är vi kvinnor också delaktiga i att reproducera bilden av kvinnans utseende som "perfekt". Lika perfekt som detta är, lika omöjligt blir det att uppnå.

Jag funderar hur länge till detta kan pågå. När är nog nog? Hur länge till ska de sjuka och absolut inte hälsosamma livsstilarna hyllas? När ska vi sluta ställa allting mot ingenting? När ska vi förstå att det som befinner sig någonstans mittemellan är precis lika bra? Människor kan träna 1 dag i veckan och ändå vara mer hälsosam än den som tränar 7 dagar i veckan även om det naturligtvis också kan vara tvärtom. En person som väger 40 kilo mer än någon annan kan vara i bättre form, leva hälsosammare och må bättre, och det kan vara vice versa.  Oavsett så är det okej, inget borde vara mer värt än det andra så länge människan mår bra. Så länge individen inte är destruktiv.

När individer med ätstörningar och tydligt missbruk hyllas för sin livsstil då blir åtminstone jag både ledsen och rädd. När inget annat än ytterligheter diskuteras blir jag orolig. När träning är tillräckligt endast om en individ uteslutande alltid går all-in så är vi ute på hal is. Om individer ska behöva göra sig själva sjuka för att bli maximalt bekräftade så är det något som är allvarligt fel.

Tyvärr ändrar sig inte ideal och normer av sig själva. Det ingen annan än jag som kan göra min del åt saken. Jag börjar med att ta avstånd från det sjuka, häng på du med vet jag!






 

"13-åring kom aldrig hem efter skoldisco"

Ibland hamnar jag i en känsla av att verkligen inte förstå mig på människor. Oftast är det inte barn eller ungdomar jag inte förstår mig på, det är vuxna. De allra flesta gånger jag hamnar i funderingar över andra människors (i mina ögon märkliga) beteenden försöker jag alltid leta efter tänkbara orsaker till detta. På något sätt vill jag inte att människan ska vara enkelspårig, lat eller egoistisk. Jag vill att människan ska vara öppen, klarsynt och omtänksam. Jag vill att människan ska tänka "hur hade jag velat ha det", och agera efter det. Jag vill att människan ska tänka ett steg längre än näsan räcker och jag vill att människan ibland ska lägga sina egna behov och bekvämligheter åt sidan för att hjälpa andra. Många gånger kommer jag fram till att det finns rimliga förklaringar till att människor beter sig som de gör, och även om det alla gånger inte ursäktar ett beteende så är det ändå en förklaring som gör att jag accepterar våra olikheter.

Men ibland. Ibland kommer jag trots timmar av tankar och analyseringar inte fram till en enda rimlig, eller ens godtagbar, förklaring till hur människor är funtade.

I gårkväll var min yngste son, 13 år gammal, på skoldisco. I jämförelse med tidigare discon slutade detta ganska tidigt, kl. 22.00. Vi hade tidigare under kvällen kommit överens om att jag skulle hämta honom när discot var slut, och om han mot förmodan ville hem tidigare skulle han höra av sig. Vi bor knappa kilometern från skolan och trots det knappa avståndet vill jag absolut inte ha honom ute själv den tiden en fredagskväll. Ibland går jag och möter honom men igår tog jag bilen.

När jag är på väg ringer telefonen och det var sonen. Han frågade om jag skulle kunna skjutsa hem en klasskompis som bor på andra sidan stan sett ifrån vår bostad. Jag behövde inte ens tänka efter innan jag svarade "det är klart att jag gör det".

Grabbarna hoppade in i bilen och jag skjutsade hem klasskompisen till hans bostad och vände sedan för att åka hem. På vägen berättar min son att kompisen frågat flera andra som hämtat sina barn om han skulle kunna få skjuts hem för att slippa gå genom stan ensam, men fått flera nej.

"Jag kunde inte låta bli att fråga dig mamma. Jag tyckte inte att han skulle behöva gå hem genom stan själv. Tänk om nåt händer", sa Filip.

Ja, precis. Exakt så! Tänk om något hänt. Något som kan undvikas genom att ödsla 5 dl bensin och 5 minuter extra av sin dyrbara tid.

För mig är det inte, har aldrig någonsin varit, och kommer definitiv aldrig att bli ett problem att ge andra barn skjuts när jag ändå skjutsar mina egna barn. För mig är det en självklarhet som gör att jag kan somna gott och slippa fundera om den där grabben eller tjejen verkligen kom hem. Och säga vad man säga vill om min grabb. Han kan vara busig, han kan bråka och han kan vara uppkäftig, men när det gäller har han verkligen hjärtat på rätt ställe och han bryr sig om andra människor och tänker ofta ett steg längre. Längre än många vuxna tydligen.

Under natten som var kunde jag ändå inte somna gott. Jag var så förbannad och upprörd över hur man som vuxen kan säga nej, ta sitt eget barn, hoppa in i bilen, köra hem och somna gott med vetskap om att man lämnat en 13-årig grabb kvar på skolgården för att gå genom hela stan ensam en fredagskväll.

Precis som alltid försökte jag leta rimliga orsaker och anledningar till att vuxna människor, föräldrar, kan göra på detta sätt. Men helt ärligt fann jag inte en enda sådan. Inte en! Är det verkligen så att det bara är mitt barn och min familj som räknas? Egna barn och andras ungar? Att jag tycker att andra får ta ansvaret över sina barn för jag har bara ansvar över mig och mitt?

Men om andra föräldrar inte kan eller ens har möjlighet att ta det ansvaret vems ansvar är det då? I min värld spelar det inte någon roll vems ansvar det borde vara. Som vuxen har jag ett ansvar att göra det jag kan. Som vuxen borde jag kunna åka en liten omväg, för att jag kan tänka mig hur skönt det skulle vara för mig om någon såg till att mitt barn kom hem tryggt om jag inte kunde. I min värld borde åtminstone en av det tiotal föräldrar som denna kille frågade om skjuts haft både råd och tid att  leverera hem ett barn i trygghet.

Jag tror jag inte att någon av de föräldrar som nekade skjuts hade mått särskilt bra om de under lördagsmorgonen fått nyheten om att en 13-årig kille aldrig kom hem efter skoldiscot. För mig handlar det egentligen inte om att jag tror att denna kille hade blivit nedslagen, mördad, kidnappad eller nedfallen i ån på vägen hem. Det handlar om att en 13-årig kille tog sig mod att fråga efter skjuts eftersom han, när det väl var dags att gå hem, inte kände sig trygg med det.

Hur är det ens möjligt att klara av att neka skjuts? Hur kan det på något sätt kännas besvärligt? Det handlade inte om en resa på flera mil. Det handlade inte om att lägga ut en massa bensinpengar som kanske inte finns. Det handlade om max en tia och fem minuters extra körtid. Den pengen och den tiden vågar jag påstå att ALLA vuxna som hämtade sina barn på discot faktiskt hade.

Skämmas är vad man borde och jag kan bara hoppas att detta var en tillfällig omdömeslöshet. Jag hoppas också att barnen till de föräldrar som nekade hjälp inte tar efter denna tillfälliga omdömeslöshet utan lär sig att tänka på andra och att det ger mer än det tar att ibland släppa taget om sitt ego och tänka på andra.

 

Älska mig som mest...

God mitt i natten

Tidningsrubrikerna och filmklippen som visar hur en vakt håller nere en 9-årig kille på Malmö Centralstation har väl knappast undgått någon. Inte heller tror jag att många missat de debatter som förts i sociala medier under dagen gällande detta. För er som ändå missat vill jag uppmana er att efter ni läst mitt inlägg själva leta reda på de olika filmklipp som finns på nätet och bilda er egen uppfattning.

Vad det handlar om är alltså två barn, en 9-åring och en 12-åring som rymt från ett HVB-hem (Hem för vård eller boende) i Skåne. Dessa pojkar har sedan tidigare kända psykosociala problem och är ensamkommande flyktingbarn utan några anhöriga, utan något socialt nätverk. Varför eller hur de rymt framkommer inte. Det vi som mediapublik fått veta är att dessa pojkar åkt tåg utan att lösa någon biljett och därför blivit stoppade av ordningsvakterna på stationen. Enligt vittnen ska dessa pojkar ha betett sig väldigt illa. De har slagit, sparkat och spottat på människor och de gjorde även lika mot de vakter som omhänder tog dem.

Jag har tittat på flera filmer (finns olika) där jag ser hur vakterna brottar ner den yngste av killarna (9-år gammal), den ene vakten sitter på pojkens rygg och trycker ner hans ansikte mot golvet, tar upp honom en liten bit och trycker ner honom hårt igen. När pojken skriker (av smärta, rädsla eller för uppmärksamhet?) trycker vakten ännu hårdare och håller även handen över pojkens hals, sedan över munnen och näsan. Så här pågår det en bra stund tills polisen kommer. Då lyfts pojken upp och när han leds iväg sparkar han och skriker han åt vakterna helt hysterisk.

Nu till den stora frågan. Är detta ett icke-acceptabelt beteende?
Mitt svar: självklart ja! Det är inte ett okej beteende, det är ett helt galet felaktigt utagerande beteende som denne pojk/dessa pojkar verkligen behöver få hjälp med. Att bete sig så kan inte, aldrig någonsin, vara rätt, bra, fint eller okej.

Men och jag menar verkligen MEN... Nu kommer vi till vad som gör att jag valt att blogga om detta.

Hur i hela fridens dagar kan vaktens beteende rättfärdigas? Hur kan det någonsin vara okej att göra så mot någon som är 9 år gammal? Och en ännu större fråga: Hur kan vuxna människor sitta på sociala medier och uttrycka sig om att "pojken får ta konsekvenserna av sitt beteende", "han får skylla sig själv", "beter man sig som ett svin ska man ha stryk"... osv. osv.

Här är min åsikt vilken jag kommer att stå fast vid så länge jag lever:
 

Oavsett vad dessa barn har gjort krävs det inte ett snille för att förstå att dessa barn inte har vuxit upp under optimala trygga förhållanden med stabila trygga vuxna som lärt dem hur de ska hantera livet i olika situationer. Inte behöver man heller vara särskilt intelligent för att förstå att dessa barn mår väldigt dåligt. Att pojkarna har psykosocial problematik var redan innan rymningen fastställt. Varför har de psykosocial problematik? För att de mår bra? Knappast. De allra flesta rapporter och utvärderingar som gjorts gällande ensamkommande flyktingbarn skvallrar om att dessa barn har psykosociala besvär och inte sällan lider de av posttraumatiskt stressyndrom. Den som påstår något annat behöver verkligen läsa på.

Ingen vet vad dessa barn har varit med om innan de kom, eller under sin resa, till Sverige. Vad vi nästan kan vara säkra på är åtminstone detta: dessa pojkar har gått igenom saker som många av oss aldrig någonsin kommer att förstå. Kanske har allt dessa pojkar bevittnat hittills i livet handlat om våld, övergrepp? Kanske har det inte det. Vi vet ingenting. Det vi vet är att vi har två småpojkar (ja, jag anser att man är hyfsat liten när man är 9 år gammal) som kommit på flykt ensamma till Sverige och som uppenbart inte sett eller lärt sig annat än att slå sig ur knepiga situationer. De har lärt sig att våld är vägen att gå i livet.

"Men det är klart att de måste veta att det är fel att göra så, de är ju tillräckligt gamla för att förstå!"
Ja, kanske vet de att det är fel. Jättefel. Men även om du vet att något är fel behöver du rätt verktyg för att kunna göra rätt och det måste du lära om. Att lära om tar tid och det handlar om så mycket mer än att "bara göra". Det handlar om tillit. Det handlar om att du måste hitta något som är värt att kämpa för. Det handlar om att du måste få testa hur mycket någon står pall innan de sviker dig. Alla som inte står pall, alla som går kommer naturligtvis bara att bekräfta det du redan visste: att ingen orkar med dig, att det inte spelar någon roll vad du gör. Att du är skit och hela världen också.

Jag var 9 år när jag skildes från min mamma och även om jag aldrig flytt från mitt hemland så vet vad separationer kan ställa till med i ett barns huvud. Jag vet hur man kan hata hela vuxenvärlden och bara vilja skrika och slå sönder allt och alla så att någon kanske hör, någon kanske förstår. Jag gick hela barndomen och hela tonårstiden utan att veta vad kärlek är. Jag behandlade inte mig själv särskilt väl och inte var jag speciellt snäll mot andra heller. Jag mådde lite halvbra när andra misslyckades. På grund av mitt eget beteende mötte jag ofta människor som bekräftade det jag redan visste: att lycka inte finns. På något underligt sätt har vi ju förmåga att göra så: dra till oss det vi egentligen behöver allra minst. För mig fanns inget annat än att hata både mig själv och världen jag levde i. Hela livet var en enda ond cirkel där jag trodde att kärlek var samma sak som jag idag vet att hat är.

Säg mig, hur ska ett barn kunna lära sig rätt om den aldrig visas vad rätt är? Hur ska ett hatande barn kunna lära sig annat än hat om det hela tiden bemöts med detsamma? Det är klart som sjutton att ett barn som sparkar, spottas, skriker och slåss är fruktansvärt provocerande men det är också här vi vuxna har möjlighet att verkligen bryta mönster och visa vägen.

 

Ett barn som sitter tyst och inte får någon uppmärksamhet lär sig hur det ska bete sig för att få den. Ett barn som lärt sig att slå sig ur obekväma situationer, att slå sig fram i livet behöver bli visat om och om igen att det inte leder någonstans. Det behöver bli visat att det finns andra och bättre sätt att hantera livet på. Det är inte jäkligt lätt att krama och hålla om ett galet barn som du tror ska ha ihjäl dig, men det går. Tro mig, jag har gjort det. Det kräver bara ännu mer styrka från en vuxen. Det kräver att den vuxne sätter sig själv och sitt ego åt sidan, ser förbi kränkningen av att bli spottad på eller slår dövörat till för de minst sagt provokativa ord som kommer haglande. Det kräver vuxna som är så pass trygga i sig själva att de kan se förbi detta beteende och förstå att det finns en förklaring. Märk att jag skriver förklaring och inte ursäkt. Här är det vuxnas roll att visa allt annat beteende än det som den utagerande unge visar. Om barnet slåss måste den vuxna visa motsatt beteende och vet ni varför? Annars befästs beteendet ännu mer. En individ som har lärt sig att våld är vad vi använder i konflikter kommer garanterat att ännu mer stå fast vid denna övertygelse om också omgivningen slår fast att det är så vi gör. Vuxna, och särskilt professionella, har en uppgift i att veta detta och göra precis allt för att agera annorlunda.

De som påstår att det inte skadar att få lite stryk när man beter sig på detta sätt behöver verkligen sätta sig in i den forskning (vilken är enorm) på området. Det finns ingen, och jag menar ingen, forskning som pekar på att våld är gynnsamt mot ett våldsamt beteende. Det finns inga uppgifter om att utagerande barn blivit lugna av att ta emot stryk eller av att få höra hur dåliga de är. Däremot finns massor av forskning som pekar på hur viktigt det är med trygga vuxna. Hur väsentligt det är för dessa barn att vuxna inte är med och befäster deras beteende.

Hur många historier har ni inte hört där före detta utagerande ungdomar berättar om en person som verkligen sett, bekräftat och väglett dem till ett bättre liv? Hur många gånger har ni inte hört att denna person var hård, men rättvis. Visade respekt, kärlek men ändå inte var mesig. Hur många gånger har ni hört före detta utagerande ungdomar säga "jag tog mig ur detta och blev en bra människa för att jag fick stryk tills jag fattade att det inte gick att hålla på så."? Jag gissar på att ni knappast hört om det sistnämnda exemplet.

Sedan när började vi tycka att 9-åringar får skylla sig själva? Sedan när började vi rättfärdiga övervåld? Ja, med hänsyn till barnets ålder och agerande så var det verkligen övervåld, oavsett personligt tycke. Till och med så att vaktbolaget valt att ta vakten ur tjänst för att man själva ansett att det var på det viset. Det behövs inte ens diskuteras...

Idag är jag en rätt trygg individ som vet vad kärlek är. Jag vet också skillnad mellan kärlek och hat. Och jag vågar säga att jag VET att dessa killar inte är fyllda med kärlek till sig själva och till livet.
För mig har det varit en lärprocess där jag verkligen fått LÄRA mig hur jag ska förhålla mig i olika situationer. Jag har fått lära mig att göra annat än att skrika mig ur konflikter. Jag har fått lära mig att älska mig själv och att älska livet. Jag har lärt mig hur det är möjligt att faktiskt känna glädje av att se andra lyckas. Det jag också kan säga är att det inte är de människor jag mött som har slagit mig, eller talat om för mig hur dålig eller ful jag är som hjälpt mig i denna lärprocess. Men jag har heller inte lärt mig det på egen hand. Det är de människor som såg det goda i mig, som kunde se bakom fasaden av hat jag byggt upp på grund av svek. Det är de människor som upprepat talade om för mig att jag är god, att jag har mycket att ge, att jag kan bli precis vad jag vill... De som stod kvar trots mina prövningar. De som vägrade ge upp hoppet om mig. De som såg förklaringarna utan att ursäkta mitt beteende. Det var de människor som gick före mig och visade mig vägen, visade hur man faktiskt gör som gjorde att jag till sist kunde släppa min hatfasad och bli en hel människa med förmåga att både visa och känna kärlek.

Det finns ett ordspråk som egentligen sammanfattar precis allt jag nu har skrivit. Detta ordspråk har  funnits med mig hela livet, men det var inte förrän jag blev vuxen som jag förstod och verkligen kunde ta till mig dessa ord. Detta får också avsluta kvällens inlägg:

"Älska mig som mest
 när jag förtjänar det minst
 För då behöver jag det bäst".